NUOREN SUOMEN arvioita

 

 

Risto Volanen har skrivit om det unga Finland, åren 1918-1922.

Henrik Othman har läst en bok om de stormiga åren 1918-1922.

  • Nuori Suomi sodan ja rauhan Euroopassa 1918-1922. Risto Volanen. Otava 2019. 448 s.

 
Tittar man i backspegeln är det frestande att föreställa sig historien som en deterministisk process där det ena självklart gett det andra och nuläget är en länk i en kedja som bara kunde ha lett till den situation vi lever i nu.
 
 
Tänker man efter lite inser man hur absurd den tankegången är. Historien är full av vägskäl och sannolikheter där en möjlig utgång kollapsat när en annan förverkligats.
 
 
Det här framstår glasklart också för processen som ledde till Finlands självständighet och en serie dramatiska händelser under åren efter att denna förverkligades då man läser politices doktor Risto Volanens bok "Nuori Suomi sodan ja rauhan Euroopassa 1918-1922".
 
 
Boken är inte den första Volanen skrivit i ämnet. 2017 utkom “Suomen synty ja kuohuva Europpa”, och i fjol, tillsammans med Lasse Lehtinen, “Kuinka vallankumous levisi Suomeen”.
 
 
Redan de titlarna, liksom namnet på årets bok, placerar självständigheten i ett sammanhang. Finlands öde var i högsta grad en europeisk fråga, och ja – händelserna 1918 handlade uttryckligen om ett försök att göra revolution.
 
 
Risto Volanen har varit verksam bland annat som docent vid Helsingfors finska handelshögskola och Tammerfors universitet och statssekreterare.
 
 
Som man kan läsa sig till av titeln, på svenska “Det unga Finland i krigets och fredens Europa 1918-1922”, fokuserar Volanen på dramatiken i självständighetsprocessens och inrikeskrigets efterdyningar, men han går ändå kursoriskt också igenom omständigheterna till hur Finland blev självständigt.
 
 
Den processen var ju långt ifrån en självklarhet i och med deklarationen den 6 december 1917.
 
 
Självständigheten måste först erkännas av omvärlden, och under sitt första år med självständigheten deklarerad befann sig Finland i kläm mellan de krigförande makterna i första världskrig.
 
 
Volanen bekräftar åter en gång hur självständigheten var följden av en serie händelser som var för sig kunde ha ändat annorlunda.
– Bolsjevikerna fick makten i det som kom att bli Sovjetunionen
– Den vita sidan segrade i inbördeskriget
– Tyskland, som först bidrog till den vita segern i inbördeskriget, förlorade världskriget.
 
 
Ett återupprättat tsardöme, eller ett nytt borgerligt Ryssland, hade kanske inte accepterat den finländska självständigheten, en tysk seger med en tyskfödd kung i Finland hade inneburit att Finland blivit ett tyskt vasallrike och de rödas seger i inbördeskriget hade uppenbart – trots att Lenin erkänt vår självständighet – varit minst lika förödande för vår självständighet.
 
 
Tiden omedelbart efter att Finland blev självständigt var som sagt dramatiskt också efter det katastrofala inbördeskriget.
 
 
Volanen lyfter fram kampen för att göra Finland till en monarki, det ryska inbördeskriget och general Mannerheims planer på att angripa Petrograd; namnet S:t Petersburg ansågs för tyskklingande och ersattes 1914 med Petrograd – det var först 1924 staden döptes till Leningrad.

För aktivisterna var Gustav Mannerheim, trots att hans yrkeskunskap var av central för utgången i inrikeskriget,
 (i mitten) länge “ryssofficern”. Våren 1919 inledde de ändå samarbete med honom. Mannerheim omges här av stabschefen, generalmajor C. G. Theslöf och generalmajor Hannes Ignatius. Bild ur boken.Foto: Bild ur boken

För aktivisterna var Gustav Mannerheim, trots att hans yrkeskunskap var av central för utgången i inrikeskriget, (i mitten) länge “ryssofficern”. Våren 1919 inledde de ändå samarbete med honom. Mannerheim omges här av stabschefen, generalmajor C. G. Theslöf och generalmajor Hannes Ignatius. Bild ur boken.

 


Mannerheim ville med sina angreppsplaner återge de vita makten i Ryssland, gammal officer i tsarens armé som han var.
 
 
Rysslands position vid den här tiden var märklig. Landet hade varit allierad mot axelmakterna under världskriget, men efter freden i Brest-Litovsk i mars 1918 och under det ryska inbördeskriget fanns engelska trupper inblandade i striderna om vem som skulle ha makten i landet.
 
 
Finland och England kunde ha gjort gemensam sak både i ett angrepp mot Petrograd och i att erövra Vitahavskarelen och Aunus, men i stormaktsspelet valde England en återhållsam väg, och speciellt ambassadören E. Howard och H. Gough varnade finländska aktivister för inblandning i inbördeskriget.

Åren 1918 – 1921 gjordes frivilligexpeditioner från Finland där man angrep Vitahavskarelen (Viena) och Aunus. Expeditionerna blev också en del av de allierades intervention i ryska inbördeskriget. Bilden är från
 angreppet mot Vitahavskarelen sommaren 1918, till häst författaren Ilmari Kianto. Bild ur boken.Foto: Bild ur boken

Åren 1918 – 1921 gjordes frivilligexpeditioner från Finland där man angrep Vitahavskarelen (Viena) och Aunus. Expeditionerna blev också en del av de allierades intervention i ryska inbördeskriget. Bilden är från angreppet mot Vitahavskarelen sommaren 1918, till häst författaren Ilmari Kianto. Bild ur boken.

 


Det fanns också interna motsättningar mellan de finländska aktivisterna, de som ville erövra Östkarelen och skapa ett Storfinland fruktade att ett angrepp mot bolsjevikerna i Petrograd skulle leda till att det nyskapade vita Ryssland inte skulle godkänna Finlands självständighet. Det rådde också motsättningar mellan dem som strävade efter ett Storfinland och dem som drevs av främdefolkstanken.
 
 
Risto Volanen beskriver utförligt vändningarna i det ryska inbördeskriget och den tvehågsenhet utvecklingen skapade bland segrarmakterna. I den historien, liksom i omvärldens bedömning av Finlands roll i stormaktsspelet, finns flera noder där utvecklingen kunde ha tagit helt andra vägar än vad de slutligen gjorde.
 
 
“Nuori Suomi sodan ja rauhan Euroopassa 1918 – 1922” är ett viktigt bidrag till förståendet av var vi hamnat i dag och varför.

 

 

 

FOTO: MUSEIVERKETC.G.E. Mannerheim tycks enligt Risto Volanen ha drivits av tanken att med ententens hjälp störta bolsjevikregimen och som belöning av de nya ryska ledarna både få Östkarelen och erkännande av Finlands självständighet. På bilden rider han in i Helsingfors efter inbördeskrigets slut.

 

 

 

Hufvudstadsbladet 

14 Oktober 2019

STURE LINDHOLM

 

 

Att Finland inte blev självständigt av egen kraft och egen rätt, utan var helt beroende av händelserna i omvärlden glöms ibland bort. Risto Volanen belyser initierat och detaljerat det snabbt växlande internationella spelet med olika avtal och smärre väpnade konflikter i maktvakuumet efter kejsardömenas fall.

 

 

Man kunde räkna med att uppsjön av nya böcker under jubileumsåret 2017 och minnesåret 2018 skulle följas upp av verk som belyser mindre kända skeden av Finlands fortsatta utformning. Det senaste bidraget är pol.dr. Risto Volanens verk Nuori Suomi sodan ja rauhan Euroopassa 1918–1922.

 

 

Som titeln utlovar, sätter den tidigare statssekreteraren in Finlands första självständighetsår i ett större internationellt sammanhang och vägleder läsaren genom den internationella politikens och diplomatins snåriga väg vid tiden för första världskrigets slut.

 

 

Att Finlands självständighetsprocess intimt hänger samman med utvecklingen i Ryssland och Tyskland är välbekant, och beskrivet också av Volanen i tidigare böcker. De ryska revolutionerna 1917 gav Finland en chans att bryta banden med Ryssland. Lenin räknade med revolution också i Finland, men freden med Tyskland i Brest-Litovsk i mars 1918 satte stopp för vidare rysk hjälp till de finska röda i inbördeskriget.

 

 

Däremot fick tyskarna fria händer här; de kom i april 1918 och Finland var på väg att bli en tysk satellitstat, sedan ryssofficeren C.G.E. Mannerheim avpolletterats från arméledningen och tyskvänliga monarkister som Svinhufvud och Paasikivi tagit över statsrodret. Valet av en tysk prins till kung i oktober 1918, i ett läge då Tyskland redan förlorat kriget, gjorde framtiden ytterst oviss. Varken Storbritannien eller USA hade ju erkänt Finlands självständighet.

 

 

Att Finland inte blev självständigt av egen kraft och egen rätt, utan var helt beroende av händelserna i omvärlden glöms ibland bort. Volanen belyser initierat och detaljerat det snabbt växlande internationella spelet med olika avtal och smärre väpnade konflikter i maktvakuumet efter kejsardömenas fall. Speciellt förtjänstfull är den uppmärksamhet han fäster vid hur Finlands situation påverkades av det inrikespolitiska agerandet såväl i ententeländerna som i de nya randstaterna i Tsarrysslands västra områden.

 

 

Tysk kollaps

 

Volanen påpekar att statskonst och diplomati vid tiden för första världskriget hade förändrats från att ha varit kejsarnas spelplan till ett mer demokratiskt men samtidigt mer komplicerat system med olika aktörer inblandade.

 

 

Så spelade till exempel oenigheten mellan den tyska utrikesförvaltningen och militärledningen en stor roll för Finland år 1918. Inom arméledningen drev general Ludendorff på Finlands frigörelse från Ryssland, vilket Berlinsändebudet Edvard Hjelt vid krigsslutet kunde återgälda genom att förse honom med finskt pass så han kunde fly landet. Ludendorff rördes i sina memoarer av finländarnas sympatier, men medger att det var rent tyska och inte finländska intressen som drivit honom.

 

 

I Finland drömde en del kretsar om ett Stor-Finland med tysk hjälp. Förväntningarna kom på skam sommaren 1918 när Tyskland och Lenins regering kompletterade fredsavtalet så att bolsjevikerna skulle fördriva alla ententens trupper från norra Ryssland medan Tyskland garanterade att finländarna inte angrep ryskt territorium.

 

 

Tysklands kollaps ett par månader senare satte saken i ny dager, och Mannerheims återkomst som Finlands riksföreståndare med i praktiken en diktators befogenheter aktualiserade ånyo finska trupper mot Ryssland och Petrograd. Mannerheim tycks enligt Volanen ha drivits av tanken att med ententens hjälp störta bolsjevikregimen och som belöning av de nya ryska ledarna både få Östkarelen och erkännande av Finlands självständighet.

 

 

Brittisk insats

                                   

Mindre känt är kanhända hur sprickorna i den brittiska ledningen påverkade Finlands öde. Krigsminister Churchill höll 1919 fast vid den brittiska närvaron i Murmansk och ville locka Finland att göra gemensam sak med de ryska vita, medan Londonregeringen och Lloyd George slutligen såg fördelar med bolsjevikregeringen.

 

 

Volanen ger tidigare vanligen anonymiserade tjänstemän i det brittiska utrikesministeriet erkänsla för att de såg till att Finland inte blandade sig i Rysslands osäkra inbördeskrig. Han noterar också att den hårda interna finländska kampen i juni-juli 1919 om ett angrepp på Petrograd eller inte pågick samtidigt som det ryska inbördeskriget höll på att svänga till bolsjevikernas förmån och de ententevänliga trupperna drog till reträtt.

 

 

Lenin var redo för fred med grannarna; ett fredsavtal innebar ju samtidigt ett erkännande av bolsjevikregeringen som Rysslands lagliga makthavare. Bolsjevikernas dilemma – hur de skulle driva på en världsrevolution för att störta de regeringar, som de samtidigt höll på att sluta fred med – löstes först tio år senare när Stalin röjde undan Trotskij. Men fredsavtal blev det, först med de baltiska republikerna och sedan med Finland i Dorpat 1920 – den fred som äktfinska kretsar kallade ”skamfreden”.

 

 

Risto Volanen synliggör också de krafter som drev på fortsatt inblandning öster om Dorpatfredens gräns, ända tills president Ståhlberg och inrikesminister Heikki Ritavuori stängde gränsen för aktivisternas angrepp. Att den interna finska hatretoriken 1922 ledde till mordet på Ritavuori vid dennes hemdörr på Nervandersgatan borde vara en nyttig påminnelse om vad sådant kan leda till.

 

 

Fördjupad förståelse

 

Fröna till andra världskriget såddes som bekant vid Versaillesfreden 1919. Däremot glömmer man ofta bort att det besegrade Tyskland och Lenins bolsjeviker i ett tidigt skede började samarbeta, så att tyskarna exempelvis kunde utveckla nya vapen i Ryssland.

 

 

Rapallofördraget i april 1922 kom som en chock för ententen och satte djupa spår den europeiska politiken. Samtidigt strandade det försvarsförbund som Finland höll på att ingå – och som utrikesminister Holsti redan tecknat under – med Polen och de baltiska republikerna. Genom regeringens avgång, och riksdagens personliga misstroendevotum mot Holsti, kunde randstatspolitiken läggas i träda. Det hade vi kanhända i Finland anledning att vara tacksamma för 17 år senare?

 

 

Också betydelsen av den finska inrikespolitikens maktförskjutning mot mitten noterar Volanen. Moderata krafter fördrev de radikala elementen ur det socialdemokratiska partiet och de borgerliga mittenkrafterna trängde sommaren 1921 ut de militanta högeraktivisterna från skyddskårsledningen.

 

 

Sedan president Ståhlberg sparkat skyddskårschefen von Gerich och negligerat skyddskåristernas önskan om Mannerheim som deras överbefälhavare, säkrades den lagliga statsmaktens grepp om de paramilitära grupperna i landet. Som Ester Ståhlberg noterade i sin dagbok: ”Mannerheim bör inte få en privatarmé”.

 

 

Volanen baserar sig väsentligen på tidigare litteratur och aktörernas memoarer. Några direkta nyheter för forskarna innehåller boken knappast, men den erbjuder en möjlighet till fördjupad förståelse av en komplex helhet. Framställningen är medryckande, men boken är kanske inte alltid så lättläst; det är många synvinklar som bör beaktas – och många samtida trådar som läsaren ska följa.

 

 

Men så var inte heller republiken Finlands första tid någon enkelspårig historia.

 

 

 

 
Kirja-arvio:
Risto Volanen
Nuori Suomi sodan ja rauhan Euroopassa 1918-1922
Otava 2019
 

 

Hufvudstadsbladet

14 Oct 2019

STURE LINDHOLM

(Käännös ruotsinkielestä, Risto Volanen)

 

Book review:

Risto Volanen

Nuori Suomi sodan ja rauhan Euroopassa 1918-1922

(Young Finland in Europe of War and Peace 1918-1922)

Otava 2019

 

 

It is sometimes forgotten, that Finland did not become independent of its own power and own right, but was entirely dependent on the events in the outside world. Risto Volanen illuminates in an initiated and detailed way the rapidly changing international game with various treaties and armed conflicts in the power vacuum following the fall of the Russian empire.

 

One could expect that the plethora of new books during the anniversary year 2017 and the memory year 2018 would be followed up by works that illustrate lesser known stages of Finland's history after that. The latest grant is pol.dr. Risto Volanen's work ”Nuori Suomi soda ja rauhan Euroopassa 1918–1922”.

 

As the title promises, the former secretary of state sets Finland's first years of independence into a larger international context and guides the reader through the tricky path of international politics and diplomacy at the time of the end of the First World War.

 

The fact that Finland's process of independence is intimately connected with developments in Russia and Germany is well known, and also described by Volanen in previous books. The Russian revolutions in 1917 gave Finland a chance to break ties with Russia. Lenin counted on revolution in Finland as well, but the peace with Germany in Brest-Litovsk in March 1918 put a stop to further Russian aid to the Finnish Reds in the civil war.

 

However, the Germans got free hands here; they arrived in April 1918 and Finland was about to become a German satellite state, since the Russian officer C.G.E. Mannerheim was dethroned from the army leadership and German-friendly monarchists such as Svinhufvud and Paasikivi took over the helm. The choice of a German prince as king in October 1918, at a time when Germany had already lost the war, made the future extremely uncertain. Neither Britain nor the United States had recognized Finland's independence.

 

The fact that Finland did not become independent of its own power and own right, but was entirely dependent on events in the outside world is sometimes forgotten. Volanen highlights and details the rapidly changing international game with various treaties and armed conflicts in the power vacuum following the fall of the empire. Particularly deserving is the attention he attaches to how Finland's situation was affected by domestic political conflicts in both the entente countries and the new peripheral states in the western regions of tsarist Russia.

 

 

German collapse

Volanen points out that state art and diplomacy at the time of the First World War had changed from the emperors' game plan to a more democratic but at the same time more complicated system with various actors involved.

 

For example, the disagreement between the German foreign ministry and the military leadership played a major role for Finland in 1918. Within the army leadership, General Ludendorff pushed for Finland's liberation from Russia, which the Berlin envoy Edvard Hjelt could pay by providing him with a Finnish passport so he could flee the country. Ludendorff was moved in his memoirs by the sympathies of Finns, but admits that it was purely German and not Finnish interests that drove him.

 

In Finland, some circles dreamed up a Great-Finland with German help. Expectations came to shame in the summer of 1918 when Germany and Lenin's government supplemented the Brest-Litovsk peace agreement so that the Bolsheviks would expel all the entente's troops from northern Russia while Germany guaranteed that the Finns did not attack Russian territory.

 

Germany's collapse a couple of months later brought the matter to a new end, and Mannerheim's return as Finland's head of state with, in effect, a dictator's powers, again updated the plan to send Finnish troops against Russia and Petrograd. According to Volanen, Mannerheim seems to have been driven by the idea of overthrowing the Bolshevik regime with the help of the entente and, as a reward for the new Russian leaders, both getting the East Karelia and recognition of Finland's independence.

 

 

British effort

Less known is how the cracks in the British leadership may have affected Finland's fate. Minister of War Churchill maintained the British presence in Murmansk in 1919 and wanted to attract Finland to do business with the Russian whites, while the London government and Lloyd George finally saw advantages with the Bolshevik government.

 

Volanen recognizes the previously anonymous officials in the British Foreign Ministry who wanted to make sure that Finland did not interfere in Russia's insecure civil war. He also notes that the fierce internal Finnish struggle in June-July 1919 whether an attack on Petrograd was or was going on at the same time as the Russian civil war was swinging in favor of the Bolsheviks and the anti-friendly troops retreated.

 

Lenin was ready for peace with the Baltic neighbors; a peace treaty, at the same time, meant recognition of the Bolshevik government as Russia's legal holder of power. The Bolsheviks' dilemma - how they would push for a world revolution to overthrow the governments with which they were at the same time making peace - was not solved until ten years later when Stalin cleared Trotsky. But there was a peace treaty, first with the Baltic republics and then with Finland in Dorpat in 1920 - the peace that extreme right Finnish circles called the "shame peace".

 

Risto Volanen also makes visible the “activist” Finnish forces that pushed for continued intervention east of the Dorpat peace border, until President Ståhlberg and Minister of the Interior Heikki Ritavuori closed the border for activists' attacks. That the followed internal Finnish hate rhetoric in 1922 led to the murder of Ritavuori at his home door on Nervandersgatan should be a useful reminder of what such can lead to.

 

In-depth understanding

The seeds of World War II were sown by the Versailles Peace in 1919. However, it is often forgotten that it defeated Germany and Lenin's Bolsheviks began to cooperate at an early stage, so that the Germans, for example, could develop new weapons in Russia.

 

The Rapallo Treaty in April 1922 came as a shock to the entente, leaving deep traces of European politics. At the same time, the Finnish-Polish-Baltic Defense Treaty was already signed by Foreign Minister Holsti. Through the government's resignation, and Parliament's personal distrust of Holsti, the border state policy could only be put to end. Did we have occasion in Finland to be grateful for 17 years later?

 

Volanen also notes the importance of Finnish domestic policy's shift in power towards the center. Moderate forces expelled the radical elements of the Socialist Party and the bourgeois middle forces forced de facto the militant right-wing activists from the power position in side in the summer of 1921.

 

After President Ståhlberg kicked the Guard Corps Commander von Gerich and neglected the Guard Corps' desire for Mannerheim as their commander-in-chief, the state government's grip on the paramilitary groups in the country was secured. As Ester Ståhlberg noted in his diary: "Mannerheim should not have a private army".

 

Volanen is based mainly on previous literature and the actors' memoirs. Some direct news for the researchers hardly contains the book, but it offers an opportunity for a deeper understanding of a complex whole. The presentation is intriguing, but the book may not always be easy to read; there are many points of view that should be taken into consideration - and many contemporary threads that the reader should follow.

 

But neither was the Republic of Finland's first years a single-track story.