NUOREN SUOMEN arvioita

Det självständiga Finlands svåra första tid

FOTO: MUSEIVERKETC.G.E. Mannerheim tycks enligt Risto Volanen ha drivits av tanken att med ententens hjälp störta bolsjevikregimen och som belöning av de nya ryska ledarna både få Östkarelen och erkännande av Finlands självständighet. På bilden rider han in i Helsingfors efter inbördeskrigets slut.

 

 

 

Hufvudstadsbladet 

14 Oktober 2019

STURE LINDHOLM

 

 

Att Finland inte blev självständigt av egen kraft och egen rätt, utan var helt beroende av händelserna i omvärlden glöms ibland bort. Risto Volanen belyser initierat och detaljerat det snabbt växlande internationella spelet med olika avtal och smärre väpnade konflikter i maktvakuumet efter kejsardömenas fall.

 

 

Man kunde räkna med att uppsjön av nya böcker under jubileumsåret 2017 och minnesåret 2018 skulle följas upp av verk som belyser mindre kända skeden av Finlands fortsatta utformning. Det senaste bidraget är pol.dr. Risto Volanens verk Nuori Suomi sodan ja rauhan Euroopassa 1918–1922.

 

 

Som titeln utlovar, sätter den tidigare statssekreteraren in Finlands första självständighetsår i ett större internationellt sammanhang och vägleder läsaren genom den internationella politikens och diplomatins snåriga väg vid tiden för första världskrigets slut.

 

 

Att Finlands självständighetsprocess intimt hänger samman med utvecklingen i Ryssland och Tyskland är välbekant, och beskrivet också av Volanen i tidigare böcker. De ryska revolutionerna 1917 gav Finland en chans att bryta banden med Ryssland. Lenin räknade med revolution också i Finland, men freden med Tyskland i Brest-Litovsk i mars 1918 satte stopp för vidare rysk hjälp till de finska röda i inbördeskriget.

 

 

Däremot fick tyskarna fria händer här; de kom i april 1918 och Finland var på väg att bli en tysk satellitstat, sedan ryssofficeren C.G.E. Mannerheim avpolletterats från arméledningen och tyskvänliga monarkister som Svinhufvud och Paasikivi tagit över statsrodret. Valet av en tysk prins till kung i oktober 1918, i ett läge då Tyskland redan förlorat kriget, gjorde framtiden ytterst oviss. Varken Storbritannien eller USA hade ju erkänt Finlands självständighet.

 

 

Att Finland inte blev självständigt av egen kraft och egen rätt, utan var helt beroende av händelserna i omvärlden glöms ibland bort. Volanen belyser initierat och detaljerat det snabbt växlande internationella spelet med olika avtal och smärre väpnade konflikter i maktvakuumet efter kejsardömenas fall. Speciellt förtjänstfull är den uppmärksamhet han fäster vid hur Finlands situation påverkades av det inrikespolitiska agerandet såväl i ententeländerna som i de nya randstaterna i Tsarrysslands västra områden.

 

 

Tysk kollaps

 

Volanen påpekar att statskonst och diplomati vid tiden för första världskriget hade förändrats från att ha varit kejsarnas spelplan till ett mer demokratiskt men samtidigt mer komplicerat system med olika aktörer inblandade.

 

 

Så spelade till exempel oenigheten mellan den tyska utrikesförvaltningen och militärledningen en stor roll för Finland år 1918. Inom arméledningen drev general Ludendorff på Finlands frigörelse från Ryssland, vilket Berlinsändebudet Edvard Hjelt vid krigsslutet kunde återgälda genom att förse honom med finskt pass så han kunde fly landet. Ludendorff rördes i sina memoarer av finländarnas sympatier, men medger att det var rent tyska och inte finländska intressen som drivit honom.

 

 

I Finland drömde en del kretsar om ett Stor-Finland med tysk hjälp. Förväntningarna kom på skam sommaren 1918 när Tyskland och Lenins regering kompletterade fredsavtalet så att bolsjevikerna skulle fördriva alla ententens trupper från norra Ryssland medan Tyskland garanterade att finländarna inte angrep ryskt territorium.

 

 

Tysklands kollaps ett par månader senare satte saken i ny dager, och Mannerheims återkomst som Finlands riksföreståndare med i praktiken en diktators befogenheter aktualiserade ånyo finska trupper mot Ryssland och Petrograd. Mannerheim tycks enligt Volanen ha drivits av tanken att med ententens hjälp störta bolsjevikregimen och som belöning av de nya ryska ledarna både få Östkarelen och erkännande av Finlands självständighet.

 

 

Brittisk insats

                                   

Mindre känt är kanhända hur sprickorna i den brittiska ledningen påverkade Finlands öde. Krigsminister Churchill höll 1919 fast vid den brittiska närvaron i Murmansk och ville locka Finland att göra gemensam sak med de ryska vita, medan Londonregeringen och Lloyd George slutligen såg fördelar med bolsjevikregeringen.

 

 

Volanen ger tidigare vanligen anonymiserade tjänstemän i det brittiska utrikesministeriet erkänsla för att de såg till att Finland inte blandade sig i Rysslands osäkra inbördeskrig. Han noterar också att den hårda interna finländska kampen i juni-juli 1919 om ett angrepp på Petrograd eller inte pågick samtidigt som det ryska inbördeskriget höll på att svänga till bolsjevikernas förmån och de ententevänliga trupperna drog till reträtt.

 

 

Lenin var redo för fred med grannarna; ett fredsavtal innebar ju samtidigt ett erkännande av bolsjevikregeringen som Rysslands lagliga makthavare. Bolsjevikernas dilemma – hur de skulle driva på en världsrevolution för att störta de regeringar, som de samtidigt höll på att sluta fred med – löstes först tio år senare när Stalin röjde undan Trotskij. Men fredsavtal blev det, först med de baltiska republikerna och sedan med Finland i Dorpat 1920 – den fred som äktfinska kretsar kallade ”skamfreden”.

 

 

Risto Volanen synliggör också de krafter som drev på fortsatt inblandning öster om Dorpatfredens gräns, ända tills president Ståhlberg och inrikesminister Heikki Ritavuori stängde gränsen för aktivisternas angrepp. Att den interna finska hatretoriken 1922 ledde till mordet på Ritavuori vid dennes hemdörr på Nervandersgatan borde vara en nyttig påminnelse om vad sådant kan leda till.

 

 

Fördjupad förståelse

 

Fröna till andra världskriget såddes som bekant vid Versaillesfreden 1919. Däremot glömmer man ofta bort att det besegrade Tyskland och Lenins bolsjeviker i ett tidigt skede började samarbeta, så att tyskarna exempelvis kunde utveckla nya vapen i Ryssland.

 

 

Rapallofördraget i april 1922 kom som en chock för ententen och satte djupa spår den europeiska politiken. Samtidigt strandade det försvarsförbund som Finland höll på att ingå – och som utrikesminister Holsti redan tecknat under – med Polen och de baltiska republikerna. Genom regeringens avgång, och riksdagens personliga misstroendevotum mot Holsti, kunde randstatspolitiken läggas i träda. Det hade vi kanhända i Finland anledning att vara tacksamma för 17 år senare?

 

 

Också betydelsen av den finska inrikespolitikens maktförskjutning mot mitten noterar Volanen. Moderata krafter fördrev de radikala elementen ur det socialdemokratiska partiet och de borgerliga mittenkrafterna trängde sommaren 1921 ut de militanta högeraktivisterna från skyddskårsledningen.

 

 

Sedan president Ståhlberg sparkat skyddskårschefen von Gerich och negligerat skyddskåristernas önskan om Mannerheim som deras överbefälhavare, säkrades den lagliga statsmaktens grepp om de paramilitära grupperna i landet. Som Ester Ståhlberg noterade i sin dagbok: ”Mannerheim bör inte få en privatarmé”.

 

 

Volanen baserar sig väsentligen på tidigare litteratur och aktörernas memoarer. Några direkta nyheter för forskarna innehåller boken knappast, men den erbjuder en möjlighet till fördjupad förståelse av en komplex helhet. Framställningen är medryckande, men boken är kanske inte alltid så lättläst; det är många synvinklar som bör beaktas – och många samtida trådar som läsaren ska följa.

 

 

Men så var inte heller republiken Finlands första tid någon enkelspårig historia.

 

 

 

 
Kirja-arvio:
Risto Volanen
Nuori Suomi sodan ja rauhan Euroopassa 1918-1922
Otava 2019